Why hello there hun.

Pre-tenta Jennifer. Överlycklig för små mängder nyponsoppa och i fullständig extas när fransarna når perfektionen som hon konstant försöker uppnå.
 
 Tenta-Jennifer. Ser ni den oerhörda mängden självömkan i mina ögon eller? Tycker så himla synd om mig själv för jobbiga tentor, men nu är det snart över. Ja, förutsatt att jag klarat dem givetvis.
 
Sista är imorgon, då åker jag även hem till Jämtlandet. Inser nu att jag inte har uppdaterat på ca tre veckor och det är all thanks to these courses i'm taking. Men nu får jag fyra dagar ledigt så då ska ni minsann få se på andra bullar. (Med andra bullar; aka real life uppdatering på bloggen, så fruktansvärt sällsynt I KNOW)
 
Adios amigos. Vi ses när Sveriges tenta-hets är över. 
 
 
 

Moder jord i Stockholmet.

 
Denna helg har jag äntligen haft min efterlängtade moder jord, aka Älgjägaren senior (enligt stockholmsbrudarna men främst mig själv) på besök i Stockholmet. Vi har gjort allt som hör en weekend i storstaden till. Ätit på restaurang, gått på musikal (Flashdance, den var SÅ JÄKLA BRA!), shoppat, fikat, och hon följde till och med mig på min, som tur var, enda föreläsning på fredagen. 
 
Allt har varit så bra och det har varit så skönt att ha min kära mor här om ens bara för ett litet tag. Mammagris som jag är. Sen skadar det inte att hela kylskåpet, samt frysen, är så fullpackad som den aldrig har varit. Hon tror att jag, trots mina ringa 21 år, svälter ihjäl för att jag inte kan laga mat. Hallåååååå, klart jag kan. Men väldigt begränsade maträtter dock haha.
 
Iallafall så är det aningen tomt nu, men jag åker ju hem snart! Till en ny soffa och till moder jord. Kommer man någonsin sluta sakna varandra? Ytterst, ytterst tveksamt.

Dedikation till en extraordinär morfar.

 
Min moffa, 
 
ord kan faktiskt inte beskriva hur mycket han betyder för mig. Med undantaget av min självklara mor som idol, så har moffa alltid varit en person som jag sett upp till. Ända sedan barnsben har jag alltid associerat honom med trygghet, styrka, mod och intelligens. Kvaliteter som jag strävar efter att uppnå själv, och söker i människor runt omkring mig. 
 
I ärlighetens namn så vet jag inte hur ett, ynka fem år gammalt, barn kan influeras och ta in omgivningen för att slutligen dra slutsatser om människor som ofta varar resten av sitt liv. Min moffa har alltid stöttat, främst min fina ensamstående mor, alltid ställt upp, alltid med mentaliteten att så länge man är en god människa och har något slags mål i livet så löser sig allt. Han har alltid varit stolt över mig, oavsett om det var för mina fina matteresultat i 3:an, eller underkänt på envariabelstentan i januari. Han tror på mig. Han tror på att jag klarar allt jag tar mig an.
 
Fortsättningsvis så har han omedvetet influerat mig i mina värderingar, både han och mor. Han är osjälvisk, ödmjuk, och trots att han åstadkommit så pass mycket under sina 72 år så har jag aldrig hört honom skryta om något, eller tala illa om en annan människa. Det kan jag faktiskt inte säga om allt för många andra personer i min närhet. Inte ens mig själv. Så han representerar alla saker jag vill uppnå. Både på ett personligt och yrkesmässigt plan. 
 
Ja, jag är mycket väl medveten om att min moffa är placerad på en ypperligt hög piedestal för mig. Ja, jag är medveten om att han har sina brister, likt alla andra människor. Ja jag är medveten om att de är så pass obetydliga, att det är med allra största sannolikhet därför han omedvetet har blivit tilldelad stålmannen-titeln av mig.
 
Slutligen, så kan jag bara säga att denna människa är den bästa mannen jag vet. Den bästa moffan för mig. Som ska leva minst tills han blir hundra, alltså trettio år till. Annars vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till, och det är ledsamt nog ingen överdrift.
 
Min fina moffa, jag älskar dig.
 
 

Ser ut som att människan har dött, vilket självfallet inte skett. Dock så hade jag en hemsk mardröm där han faktiskt dog, vilket fick tankarna att kaosartat snurra. Därav detta långa inlägg till min fina moffa.

RSS 2.0

mcbn







mcbn