Skäckerfjällen.

En hederlig dagstur i fjällen med moffa och moder jord. Lite växlande väder mot eftermiddagen men strålande sol på förmiddagen. Men vad gör det när man får andas frisk luft och vandra i mother natures fina kreation i form av de stora fjällen och djupa dalarna. Det är livskvalité mina vänner.

Home.

Hemma.

Home.

 
Hemma. Äntligen. Som att min lilla stad välkomnade mig hem med starkaste solstrålar och glittrande snö för att den visste om hur glad jag är över att få vara hemma. Vi kan väl säga så va? 

Vi levde och älskade i vår lilla stad.

 
Jag älskar verkligen min lilla stad. Jag är ingen storstadstjej och det känns inte som att jag kommer att ändra min uppfattning under den närmaste tiden. Men vissa människor säger ofta att man ska aldrig säga aldrig.
 
Det låter verkligen så fruktansvärt töntigt när jag ska försöka beskriva hur det är att vara hemma. Jag kan inte förklara det i ord känns det som så då blir det standardsvaret "Så jäkla skönt." Vilket det givetvis är. Men det finns verkligen inget som hemma. Stockholm kommer aldrig att bli mitt hem, jag tycker det är en jätte fin stad, sommarperioden då, och det finns fler möjligheter samt aktiviteter. Men inget slår mitt fina jämtland. Jag är väl präglad, av min uppväxt blandat med min lugna personlighet så trivs jag nog främst i mindre städer. Där jag kan ta bilen vart jag än vill, ha ett avstånd till fjällen på mindre än en timme, frisk luft i oändliga mängder och vänner och familj. 
 
Det är så svårt att förklara hur jag känner för jag trivs verkligen jätte bra i Stockholm med de vänner jag träffat där  och lägenheten samt skolan är perfekt. Så jag måste klargöra att när jag väl kommer fram till Stockholm och hela den vardagen sätts igång så trivs jag som en fisk i vattnet, och älskar det. Men det är ändå något med denna känsla jag får vid avgång hemöver när jag tittar ned med skräckblandad förtjusning (på grund av flygrädsla) från planet och möts av granar och snö. Hemma. Jag ler varje gång, ett undermedvetet lugn lägger sig inom mig och jag känner bara mig hel. Inte för att jag känner att mindre delar av Jennifer finns i Stockholm, utan bara att i mitt hjärta så läggs den sista pusselbiten på plats när jag kommer hem. Till tryggheten, till mina vänner, främst finaste järngänget, som jag känt sedan jag var liten, som vet nästan allt om en, som kan ens vanor och till familjen som omfamnar en med kramar men vill knappt släppa för att de saknat en. Det där stödet som man alltid tagit förgivet som ung, när man fortfarande gick i grundskolan/gymnasiet och bodde hemma. Det betyder så mycket mer när man är så långt ifrån varandra.

Men nu ska jag sluta välla över mina tankar på bloggen, jag har ju faktiskt min privata icke-virtuella dagbok för det syftet. Men ville bara förklara hur skönt jag verkligen tycker att det är att vara hemma. Hur mycket jag uppskattar min familj och mina vänner här. För de har ju varit hela mitt liv fram tills nu. Vilket de självfallet fortfarande är, men eftersom man dessvärre träffar varandra mer sällan så är det inte samma frekvens av umgänge som förut. Men när vi väl ses så är det som att vi sågs i förrgår i princip och det är så skönt. Så summa summarum är jag så glad över att vara hemma och jag är hel igen.
 
Mitt fina Jämtland, och min fina stad. Inget kan ersätta det.
 

Fjällturen för guldklimparna.

Denna tisdagsmorgon klev vi upp vid 7. Var länge sedan jag behövde gå upp så tidigt. Men dagens planer innehöll alltså fjällvandring för att plocka hjortron med mor, moffa och Lena.
Ungefär så här pepp var mamma på oss.
Detta är då 4 olika tillfällen som mamma spurtat iväg och vi återfann henne ca 20-30 minuter senare. Då hon satt rastlös och väntade på oss segproppar. Jag gick som mellanakten. För långsam för mammas duracellben, men för snabb för moffa och Lenas lite äldre ben. Men höll mig mest med dem, det är ju roligaste att småprata under turen.
 
Ja, åter igen, ungefär så här pepp var mamma på att det stormade uppe på fjället. Men vi härdade och kämpade på. För när vi kom till hjortronstället så var det som ned i en dal så det blev någorlunda vindstilla.
Därefter blev det en spontantripp förbi Ristafallen eftersom det låg på vägen tillbaka. Så vi sprang ned till dessa massiva vattenfall, tog lite kort, och drog sedan tillbaka till bilen för att köra hem. Jag är helt förälskad i vattenfall och skulle lätt vilja bli friad till i Niagarafallen. As cliché as it sounds.
 
 
 
Ja mammas tummar upp summerar i princip hela dagen. En succé helt enkelt.

Jamtland Jamtland Jamt å Standut

I lördags så hade jag och moffa lite quality time uppe på fjället där vi plockade hjortron. Åter igen en varning för bildbomb. Men jag vet att ni gillar det.

När man ska upp på fjället behöver man ladda upp på rätt sätt. Jag med min mer-dricka och moffas standard: red bull och kanelbullar. Classic.
 
 

Jag och min käraste moffa i matchande Happy Dog kepsar. Märkes vet ni...

Därefter hälsade vi på hos några vänner som bor där. Jag fastnade givetvis hos hundarna, speciellt de med isblåa ögon. Blir lika fascinerad varje gång och de är ju så vackra.




Vi begav oss även ut på äventyr för att finna sjön man kan vada över så det ser ut som att man kan gå på vattnet. Vi hittade det inte. Gick i mina converse vid det laget också, men de klarade sig som tur var. Men vi fick ju våran hjortronsylt och jag var jätte nöjd.

Dagen gav oss sol, skratt, hjortron, minnen och glädje. Jag älskar alla stunder jag delar med min familj och släkt, speciellt moffa då vi står varandra så nära. Därför tyckte jag det var jätte skönt att det bara var vi två.
 
Dessa vyer är verkligen det jag älskar med Jämtland. Hur man kan åka 30 minuter och komma upp i en sådan natur är ju egentligen helt fantastiskt. Där det är helt tyst, förutom några fågelkvitter, och man kan tänka så mycket eller så lite man vill. Detta är anledningen till varför jag inte kan lämna Jämtland för alltid. Jag skulle sakna det alldeles för mycket.
 
Citat från kloka moffa: "Det är synd egentligen hur många människor som aldrig får se denna utsikt och uppleva denna natur." True that.
 
PUSS / J
 
 

Ett ögonblick i vinden









SONY DSLR A200 + SIGMA 50 mm 1.4

Tänkte bara visa hur fin landsbygden är. Lite hemmakär sådär.

Nature's calling



















Det är ju allt vackert att bo på landsbygden. När himlen hade de vackraste färgerna så åkte jag bara ned till båthamnen och tog dessa fina foton. Det som gjorde det var ju just färgerna, jag älskar naturen trots att jag inte är en riktig friluftsmänniska och ofta klagar när jag fjällvandrar så älskar jag tryggheten. Tryggheten av tystnaden, saknaden av alla materialistiska ting och tekniken. Man får tid att tänka och släppa den potentiella stressen som faktiskt existerar i vårat samhälle. Så jag tar iallafall tillvara på dessa fåtal stunder. Dessa stunder som jag faktiskt inte behöver plugga eller spenderar tiden med nära och kära. Trots att ensamhet kan vara väldigt tråkigt och läskigt ibland så behöver iallafall jag mina fototimmar då jag går på promenad, eller går runt i skogen för att ta fina kort, eller bara att tänka.

Fotografi är faktiskt den enda artistiska sidan av mig. Då jag vet, och har förmodligen alltid vetat sen jag började skolan, att min vänstra hjärnhalva dominerar. Skolan är viktig för mig, att få bra betyg är viktigt för mig och jag plugga gärna hårt för att få dem. Trots att jag för tillfället är lite skolless. När jag ser tillbaka  under högstadiet så tog jag bilder varje dag. Även om det var på värdelösa föremål eller (som majoriteten av dem) på mig själv. Det var ju så jag utvecklades och jag saknar det faktiskt. Jag har inte tid längre, dagarna på helgerna går ut på att plugga (mestadels) och jag har varken haft lust eller ork att plocka upp mina kära kamera. Fast med fotolektionerna har min inspiration växt igen, och nu när vi har mindre att göra så har jag börjat fota mer. Detta låter riktigt töntigt, att jag får någon slags avslappning av fotografering. Men för en person som är ur usel på att måla, rita, dansa och spela instrument, så har jag hittat min artistiska sida i fotografin. Det är jag tacksam för.

Tur med bilen











Det var den finaste Söndagen på länge, den 9:e Januari 2011. Jag och moder jord tog en liten tur bort till momma och fikade. (Trots att det är en 6 mil lång resa) Sedan åt vi min favorit mat på heeeeela jorden. Älg filé. Mums! Det finns verkligen inget bättre än en mör älg stek med ny kokt potatis. Åh nu vattnas det i munnen.

Intressant att jag skriver om min söndag när det onsdag. (?) Men jag skulle egentligen ha börjat 10 imorse, men det visade sig att min lärare är sjuk så då börjar vi inte förrän kvart i 12. Skööönt. Så jag tänkte lägga in 2 inlägg. Jag är jätte oaktiv i bloggen, men det struntar jag blankt i. För nu har skolan börjat och då kommer jag behöva plugga mycket, igen... Men om jag får en plötslig inspirations kick så lovar jag att uppdatera om tid finns till. Jag har faktiskt en liten idé just nu men jag måste nog vänta tills helgen innan jag får lov att uppfylla den.

PUSS / J

Let the sun rain down on me

















SONY DSLR A200 + SIGMA 50mm f/1.4

Kom hem från skolan i förrgår och såg världens finaste solsken över den iskalla snön. För första gången på veckor så fick jag en inspirationskick och sprang in för att hämta kameran. Endast påklädd i långkallingar och en tjock jacka så sprang jag runt som en tok. Jag lyckades till och med hoppa in i hästhagen (jag var jätte rädd för att bli elchockad av stängslet men insåg snabbt att det kanske inte fungerar på vintern). Blev mysiga bilder tycker jag.

Jag har inte så mycket mer att skriva för tillfället, för jag orkar rent av inte att skriva om min vecka trots att jag åstadkommit relativt mycket under 5 dagar. Jag vet bara att jag har kemiprov på tisdag, men det känns helt okej ändå. Lite annat smått och gått inom skolan har jag, men det blir plugg på söndag som vanligt.

PUSS / J

PS.
En liten Jennifer händelse:
Jag går igenom köket, beslutsam, mot pepparkaksburken.
- Vad blir det för mat? Frågar jag moder jord i förbigående.
- Kött.
- Låter bra det.

Åhhh jag tycker synd om vegetarianer, skulle aldrig kunna leva utan kött.

Så här ser det ut i hemtrakten















SONY DSLR A200 + SIGMA 50mm f/1.4

Så här såg det ut inom en radie av 60 meter ifrån mitt hus under gårdagens morgon. Mysigt med dimma, or what do you say?

Tänkte bara visa läget, eftersom det har varit dimma i två dagar här. Men idag är det sol!

Ska uppdatera mer under dagen men nu blir det att återgå till ett helt berg av skolarbete.

PUSS / J

Down by the river







SONY DSLR A200 + SIGMA 50 mm f/1.4

It ain't autumn yet

















SONY DSLR A200 + SIGMA 50 mm f/1.4

Här kommer några bilder, dock inte så höstiga då det faktiskt inte var så mycket höst löv i närheten av huset. Orkade inte gå så mycket längre heller, var ju så chill igår. Men några höst bilder, om inte annat lite vanliga växter så...

Vi vann för övrigt matchen igår, 5-2 , riktigt härligt.

Idag har jag ännu en härlig dag, eller jag börjar halv 12 och slutar 4. Men vi har drama i 2 och en halv timme så det är inte så mycket att göra, det är bara roligt.

Men nu måste jag dra mig nedåt till frukosten för jag hungrar ihjäääääl.

PUSS / J

"Bara för att man fotar blommor är man inte en fotograf"









SONY DSLR A200 + SIGMA 50 mm f/1.4

Haha älska meningen "Bara för att man kan fota en blomma så är man inte en fotograf". Fast jag håller nog med. Jag menar, hur lätt är det inte att sätta sig framför en blomma, ta fram en systemkamera och knäppa en hyffsad bild? Så gjorde jag i början och jag tyckte det blev grymt snygga bilder. Men nu känner jag att det är alldeles för amatördrag för min del. Nu använder jag massa andra objektiv och leker gärna med motivet. Som ni ser på de nedersta bilderna så har jag fokuserat igenom ett annat objekt. Grässtrån eller liknande som gör att den skärpedjupet blir mer intressantare, istället för bara en suddig fläck. Det är svårt att förklara men ni kanske förstår, eller inte. Det spelar inte så stor roll.

Dessa blommor fanns på gården hur som helst. Men jag orkar inte skriva mer, jag förstår inte riktigt varför jag har en blogg egentligen, när jag hatar datorer. Blir alldeles trött i ögonen av dem. Note to oneself: Never take an office job, i mean it, never.

PUSS / J

White is my favourite colour





SONY DSLR A200 + SONY TELE ZOOM 70-300 mm f/4.5

Lite blommor och J när hon var här. Jag älskar den sista bilden, i princip helt vitt.

PUSS / J

Flower in the snow





SONY DSLR A200 + SIGMA MACRO 18-50mm f/2.8

Hm, en blomma mitt ute i vintern? Är det normalt eller har Jennifer varit där och mixtrat? Bestäm för er själva! Haha

Ledsen för min inaktivitet, men det är lov och jag njuter. Men jag har fotat ganska mycket ändå, har bara inte fått tummen ur för att lägga in de här!

PUSS / J

The city today & at home









SONY DSLR A200 + SONY TELEZOOM 70-300 mm f/4.5

De två första bilderna är tagna i staden, de sista är tagna här i byn.

Vart är det finast?

Personligen så är naturen alltid finast ute på landet.

PUSS / J

Look out the window







SONY DSLR A200 + SONY TELE ZOOM 75-300 mm f/4.5

Coola bilder jag tog när jag åkte bil. I like it.
Det blir mer bloggning i helgen. Nu måste jag köra hårt på slutspurten i skolan. Vi slutar inte förränn på tisdag! Jag menar bara, vad är det för mening att gå måndag och tisdag nästa vecka? Plus att vi har svenska prov på tisdagen? Vad är det liksom?


PUSS / J

Similar pics.









SONY DSLR A200 + SIGMA MACRO 18+55 mm f/2.8

Bilderna är från samma som foto sessionen, förutom att det är mer växter och tagna med macro objektiv, förutom den sista den blev bara underbar!


PUSS /J

A broken CD=A broken heart







SONY DSLR A200 + SIGMA MACRO 18-50 mm f/2.4

När min skiva gick sönder, blev jag lite ledsen. Men så insåg jag, att jag har ju spotify!

Tidigare inlägg
RSS 2.0

mcbn


mcbn








mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn

mcbn